Guds kvarnar mala - en överraskning på hemmaplan

För några månader sen läste jag Guds kvarnar mala, Vöråförfattaren Ester Härtulls roman från 1939. Jag vill gärna börja min bokblogg med just den boken. Den har funnits där i bokhyllan under de 39 år jag jobbat på Vörå bibliotek. Den var en stor och glädjande överraskning när jag äntligen läste den. För att vi ska hitta de bokskatter som gömmer sig bland alla världens böcker behöver någon lyfta fram dem. Jag vill göra så gott jag kan.

En annan röst

Vi blir lätt en enstämmig kör där vi bara "gillar" allt andra säger eller skriver. Hur intressant är det inte då att höra en annan röst, en som verkligen inte söker gillanden, åtminstone inte av vår tids människor, helt enkelt för att rösten hör hemma i en annan tid.

Härtull skrev sin roman på 30-talet (då mina föräldrar var folkskolbarn). Den kom ut hösten 1939, samma höst vinterkriget bröt ut i vårt land. Men den tid hon skildrar ligger ännu mycket längre tillbaka, åren kring sekelskiftet 1700. Författaren har kanske försökt återskapa den anda som fanns då. Jag kan inte avgöra hur väl hon lyckas men skildringen verkar trovärdig.

Det som jag uppfattar så annorlunda är bl.a. hur man ser på motgångar och svårigheter i ljuset av ens gudstro. Också synen på överheten och fosterlandet är långt ifrån vår tids. Och det är fascinerande att uppleva detta inifrån, genom personernas liv.

300 år tillbaka - hungersnöd, krig och rysk ockupation

Härtull följer familjen på en gård under tre generationer, ungefär mellan 1690 och 1750. Dessa år omfattar bland annat hungeråren 1695-1697, stora nordiska kriget, slaget vid Napo i Storkyro och stora ofreden. I Vörå har häxförföljelser föregått tiden. På 1670-talet anklagades och dömdes sju kvinnor för trolldom och häxeri. De halshöggs och brändes. Ännu år 1734 hölls rannsakan med två kvinnor anklagade för samma sak. De frikändes dock.

 
Allt detta finns med i romanen. Svärdottern till äldsta generationen är också dotter till en av de kvinnor som dömts som häxa 20 år tidigare. Hon får själv heta häxa ännu den sista timmen hon lever: "den gråhåriga häxan på Antusgården ... hon riktigt luktar av elakhet", säger en av de unga drängarna hon kommenderat när hon och den gravida sonhustrun ensamma ska ta hand om gården. Mannen är död sen länge och sonen har flytt till skogs efter dråp i hastigt mod. Då stiger den redan 80-åriga Anna Maj upp och ger sig iväg med tjänstefolket till höängen. Och i vrede över slappheten de visar när husbonden är borta, höjer hon själv rösten och börjar ge skarpa order.

Kanske är det just Anna Maj och hennes svärfar Karl Andersson Antus som blir de mest komplexa karaktärerna i boken. Gamla Antus får vi följa från det han tillsammans med en annan ortsbo återvänder från Stockholm med kung Karl XI:s löfte om lättnader i handelsrestriktioner, liksom i det som kallades reduktion och innebar att viss egendom kunde överföras till kronan. Nu hade kung Karl strukit flera Vöråhemman från reduktionslistan. Antus är stolt över vad han åstadkommit för bygden, men resekamraten lurar till sig kungabrevet och tar åt sig all ära. Dessutom svärtar han ner Antus handlande genom att anklaga honom för att ha tagit mutor. 

"Om någon slår dig ..."  

Det här är vad Karl får höra på byn: "Ja, Antus är nog en nolla han, när han kommer bland folk. Men att den snåljåpen skall ha tagit mutor av herrarna också ..."

Och som en nolla skulle vi väl hålla honom idag. Han försvarar sig inte, utan tycker sig höra en röst som säger: "Om någon slår dig på ena örat, så vänd ock det andra till." Vi kan tycka att det hade varit hans skyldighet, mot hustru och barn åtminstone, att kämpa för sin rätt. Och för sanningen. Han kommer att få upprättelse, eller egentligen är det familjen som får den, för själv är Karl Antus död sedan länge när sanningen kommer i dagen. Detta tema går som en röd tråd genom hela boken, sanningen segrar när den ska segra, tidtabellen är Guds, det är hans kvarnar som mal. Några av personerna genomgår med smärta förvandlingen från att tala i egen sak till att lämna sin sak till Herren. Under läsningen blir denna grundtanke så tilldragande vacker, nånting man längtar till för egen del. Den blir så mild och samtidigt så hög i all sin strävhet.

Konstens överlägsenhet

Jag tror inte jag kan förklara det här, det är ju konstens överlägsenhet att genom att gestalta människor i olika situationer, och det som sker inom dem, öppna en större och rikare kännedom om människan och hennes livsbetingelser än vad ett resonerande kring samma saker kan. Det konststycket lyckas Ester Härtull med i sin roman. 

 
Till min egen skam måste jag erkänna att "Guds kvarnar mala" är en roman jag känt till under hela mitt yrkesliv. Ändå är det först nu som pensionär jag läser den. Har tänkt att det är en sån där bygderoman som man borde läsa, men den är mycket mer än ett "borde".

Ester Härtull har presenterats bl.a. i I rågens rike 1994.

Boken Guds kvarnar mala finns att låna på flera bibliotek i Österbotten. Den går också att fjärrlåna från Depåbiblioteket och säkert från ett antal andra bibliotek. Ingår i Vasaensissamlingen på Vasa stadsbibliotek, därifrån man dock inte får hemlån.