Pjäsen Anna Liisa — en tragedi med lyckligt slut?

Hur kan det komma sig att den här pjäsen, Minna Canths sista, inte spelas på svenska - inte i Sverige och inte ens i vårt land? Jag har aldrig läst eller för den delen sett någon pjäs som har samma obönhörliga, mot sin katastrof drivande framåtrörelse, en helvetesskildring som plötsligt vänder totalt, (en eukatastrof tror jag Tolkien skulle ha kallat det). Ändå är upplösningen trovärdig, nästan självklar. Man kan innefatta hela dramat med orden: Sanningen ska göra er fria (Jesus). Och i den sentensen finns två betydelser. Den vi vanligen avser när vi tänker: bäst att säga som det är, det går ju ändå inte att komma undan. Och så den andra betydelsen: det finns en frihet som den gudsfrånvända världen inte har en aning om. Båda dessa betydelser finns i pjäsen.

Anna Liisa handlar om en ung kvinna som står i beråd att gifta sig. Hennes Johannes säger sig älska henne och hon ser själv fram emot ett gott liv vid hans sida. Då, samma dag man diskuterar bröllopsdatum och lysning, hinner det förflutna ikapp Anna Liisa. Hon har haft ett förhållande med husets dräng Mikko - det är nu fem år sen och han har varit borta sen dess - vilket resulterat i ett barn. Anna Liisa, som lyckats dölja både förhållandet, graviditeten och slutligen förlossningen för sina föräldrar, har i panik tagit livet av den nyfödda. Mikko har alltså sprungit sin kos, men hans mor Husso har hjälpt Anna Liisa att dölja spåren efter barnet. Hon och Mikko är de ända som vet om detta och det visar sig nu vara det utpressningsmedel de mycket skickligt använder för att få Anna Liisa att säga upp Johannes och, som de hoppas, gifta sig med Mikko i stället.

Berättelsen bygger på en verklig händelse. men också på författarens egna upplevelser i samband med en förlossningsdepression. Hennes man Ferdinand avled innan deras yngsta barn hann födas. Minna blev ensam med sju barn av vilka ett nyfött. Hon berättar själv att hon var rädd att förlora förståndet och bad tjänarinnan vaka över henne så att hon i sin förtvivlan inte skulle ta livet av den lilla.

”Minut valtasi peloittava sielullinen levottomuus, ja minun oli jo pakko muutamina öinä pyytää palvelijatarta ja vanhempia lapsia pitämään itseäni silmällä, koska ihmeellinen voima väkisinkin tahtoi saada minut ottamaan nuorimman lapsen hengiltä.”¹

Pjäsen Anna Liisa skrevs 17 år senare 1895, men tankarna på pjäsen hade hon haft länge. Den fick sin urpremiär samma år och har sedan dess spelats otaliga gånger på finska och filmatiserats flera gånger. Jag hittar inga uppgifter om att den skulle ha satts upp på någon svenskspråkig scen. (1950 har den gjorts som hörspel i Sveriges radio, 1984 i Finlands radio) 2008 gjordes ett TV-drama i regi av Tuija-Maija Niskanen och med Anna-Leena Härkönen i huvudrollen. I samband med det skriver Petra Himberg:

"Canthin piirtämää henkilöhahmoa on kiitetty yhdeksi näytelmäkirjallisuutemme syvimmäksi luonnekuvaksi."²

Himberg skriver också att man kan se samma försoningstematik i Canths verk som hos de stora ryska författarna, framförallt hos Dostojevskij. Att också Tolstojs tankar och texter har påverkat författaren vittnar hon själv om.

Minna Canth, 1844-1897

För Minna Canth, som vi upphöjt till en av våra största dramatiker och samhällspåverkare, bl.a. genom en allmän flaggdag till hennes ära från 2003, var Gud en verklighet, liksom att vi en dag ska stå till svars inför honom för våra handlingar. Den tron är viktig för att man ska förstå pjäsen. Men det är inte bara oron för Guds straff som driver Anna Liisa till förtvivlan i pjäsen. Hon är helt enkelt rädd för upptäckt, det har hon varit under alla åren sedan mordet, och att avslöjandet av det förflutna ska förstöra hennes chans till ett gott gifte och ett gott liv.

När allt kommer i dagen och giftermålet med Johannes går i stöpet, då plötsligt som från ingenstans får hon äntligen frid. Vad har hon nu mer att ängslas och vara orolig för. Nu när allt är ute finns inte hotet och oron kvar. Föräldrarna vill fortsätta hemlighålla hela saken, de är rädda för skammen, Mikko och modern Husso räds lagens straff. Den enda som inte är rädd och som önskar att allt ska komma ut, och som till sist är den som berättar för bybor, präst och länsman, är Anna Liisa själv. Det är slut nu på smusslande med hemligheter. Allt ska ut. Hur kommer det sig att hon nu har frid när hon inte fått någon sådan fast hur hon bönat och bett till Gud. Vart har den förtvivlan som höll på att föra henne till självmord tagit vägen? Alldeles just har on bett sin mor om att få dö.

- Äiti, päästäkää minut pois, pästäkää. En minä saata elää. Jos ihmiset antavat anteeksi niin ei anna Jumala.

Från en uppsättning 1989

Modern försöker övertyga henne om att hon ska få Guds förlåtelse, ännu är nådens tid. Men Anna Liisa har ju försökt.

- Mitä hän sitten minulta vaatii? Olen itkenyt ja rukoillut, olen madellut hänen jalkojensa juuressa. Mutta yhtä ankara hän on vihassaan. Mitä pitää minun tehdä, että syntini poistettaisiin? Sanokaa, äiti!

Och då säger mamman, nästan som ett misstag hon genast tar tillbaka:

- Rukoile, että Jumalan pyhä henki valaisee mieltäsi. En minä osaa sinua neuvoa, lapsi raukka.

Och det är de här orden om Guds helige ande som öppnar något inom Anna Liisa och allt står plötsligt i ny dager. Hon förstår vad hon måste göra.

De andra inblandade tror att hon lugnat ner sig, att hon nu ska gå med på deras förslag. De tycker att hon ändå ska gifta sig med svikaren Mikko, det som hänt ska bevaras i glömska, liket får ligga kvar under den gran som bara Husso och Anna Liisa känner till. Men det är alltså inte vad Anna Liisa vet måste ske.

Det har lysts för henne och Johannes i kyrkan samma dag. Den enda av familjen som närvarit är lillasyster Pirkko. Men som brukligt var har man redan på förhand bjudit folk till gården för att fira lysningen. Och det är inför dem och inför prästen Anna Liisa bekänner barnamordet, trots att föräldrarna och Mikko in i det sista försöker hindra henne. Hon vill ta sitt straff och göra vad som överhuvudtaget är möjligt för att sona sitt brott. Hon följer villigt med befallningsmannen efter att ha sagt farväl till föräldrarna och Johannes.

Johannes slutreplik är värd att citera. Efter att under loppet av ett dygn ha sett sin trolovade förvandlas från den renhjärtade och eftertänksamma unga kvinna han velat gifta sig med till en förfärlig brottsling, ser han nu att hon ändå finns kvar, den Anna Liisa han älskat.

- Sinä olet kumminkin se, joksi sinua alunperin luulinkin, säger Johannes.

Anna Liisa har en resning som få litterära gestalter. Hon går sin ensamma, svåra väg, men hon väjer inte för smärtan. Hon vet vad ofrid är, den har hon levt med dag och natt i fyra år. Nu väljer hon ett annat slags lidande, men ett som ger frid.

Canth har i ett brev talat om lidande på ett sätt som är ganska främmande för vår tid, men inte så okänt att vi inte kunde inse sanningen i det hon säger: ”Kärsimisessä on ... se suuri aate, että se pehmentää, jalostaa sydäntä, tekee meitä kristillismielisiksi.”

”Oikea elämä, se elämä, jonka juuret ovat ijankaikkisuudessa ... se elämä alkaa vasta herättyä, uuden syntymisen jälkeen, kun valo on tunkeutunut hengen ytimeen saakka ja päässyt sieltä vaikuttamaan.”³

Skulle inte den livstolkningen vara värd att visa på en finlandssvensk scen också idag?

Anna Liisa och lillasyster Pirkko, ur TV-dramat, 1988

1 Canth, Minna: Minna Canthin kirjeet, 1973, s. 468

2 Petra Himberg: Minna Canthin Anna Liisa on nuoren tytön kohtalontarina, https://yle.fi/aihe/artikkeli/2008/05/09/minna-canthin-anna-liisa-nuoren-tyton-kohtalontarina

3 Maarit Hermansson: Lapsenmurhaajan sielunkehityksen kuvaus. Kaunokirjallinen sovellutus naispuolisen rikoksentekijän tyypistä   http://www.vhkk.fi/ukh/9232.htm