Kung Lear - en människa som krossas och äntligen kan älska
Att läsa pjäser är kanske inte så vanligt bland andra än teatermänniskor. Jag vet inte varför jag gör det, egentligen alltid har gjort sen mina tonår. Kanske berodde det då på att det var fint, högkulturellt, eller bara ovanligt. Men det finns två fördelar med pjäser framom romaner. För det första går handlingen snabbt. Från den första repliken driver händelserna på varann till det ofta oundvikliga slutet. Och för det andra får man skapa så mycket själv. Där sker mycket mellan raderna som man måste använda sin fantasi för att föreställa sig. Likadant med miljön, den är sällan väl beskriven, hos Shakespeare nästan inte alls.
Nåväl, kung Lear är Shakespeares bästa pjäs (hm, finns säkert olika uppfattningar här) så om man ska läsa någon pjäs så tycker jag man kan ta den.
En kung som pensionerar sig
Kung Lear är gammal och trött. Han vill dra sig tillbaka från de betungande plikterna som kung och har bestämt att de tre döttrarna ska få dela på riket. Han har förstås delat upp landet själv så att det inte ska bli något bråk. Eller för att få utöva sin makt in i det sista. Han vill också bli beundrad och älskad och ber döttrarna förklara hur mycket de älskar honom. "... vem av er tre älskar mest sin far?", undrar kungen och startar en tävling mellan döttrarna. De försöker överträffa varandra i kärleksbetygelser. Men Cordelia, den yngsta, vill inte vara med på det och hon inser att hon står inför en riktigt obehaglig situation. Hon kan inte ljuga, låtsas eller smickra. Sanningen, att hon älskar och respekterar sin far, räcker inte. "Jag stackare kan inte lyfta hjärtat upp till min mun." säger hon. Hon förstår att det inte räcker med ett enkelt "Jag älskar dig", hon förväntas överglänsa sina systrar eftersom hon är faderns älsklingsdotter. Men på hans fråga: "... hur vill du svara mig för att begåvas med en tredjedel som överglänser dina systrars? Nå, vad säger du?", svarar hon "Ingenting, min far." Kungen kan inte tro att han hört rätt och ber henne svara igen. Men hon upprepar sitt ingenting. Det tål inte kungen höra. Han blir rasande och i ett ögonblicks beslut gör han henne arvlös.
Det här är en otroligt intressant början. Kungen väljer att tro på lögner. Cordelia väljer sanningen och blir bortvisad från sin fars närhet, från slottet och från landet. Hon gifter sig med kungen av Frankland, den av hennes friare som värderar äkthet högre än arvet han säkert räknat med, men som han nu ser fördelas mellan de äldre systrarna. Han ser djupare än fadern som man tycker skulle känna sin dotter. "Skönaste Cordelia", säger Frankland., "rikast i din fattigdom och åtråvärdast när du blir föraktad". Han kallar henne en suverän skatt.
Raset
Sedan får vi följa kung Lear nerför det branta stup han själv skapat. De äldre döttrarnas vackra ord visar sig vara tomt smicker och så fort de fått makten sätter de kungen på plats. Och det går snabbt, inom några dagar är han utblottad och ensam så när som på narren och en trogen vän, greven av Kent. Det intressanta är att denna lojala Kent är tvungen att förklä sig och låtsas vara en okänd för att kunna hjälpa kungen. Han har blivit landsförvisad när han försökt tala kungen tillrätta och protesterat mot den orättvisa behandlingen av Cordelia. "Nej, kräv tillbaka gåvan - annars ropar jag så länge ännu jag har ljud i strupen: du handlar orätt!"
Man kan ju tycka att en kung som beter sig som Lear inte skulle vara värd den lojalitet som Kent visar honom, men det är bara ett tecken på att vi inte förstår vad lojalitet betyder. Det är inte att stå vid en väns sida när denne beter sig väl och allt är trevligt, utan motsatsen.
Kanske ser Kent också djupare än någon annan, förutom Cordelia då, vad som verkligen finns i den nu så stolliga och våldsamma kungens hjärta. Ty långsamt och under kamp sker något med den maktlöse kungen. Kent söker upp honom och blir utan att avslöjas utsedd till den gamla kungens budbärare. Sen står han vid Lears sida i vått och torrt, mest i vått. En av de starka scenerna, och en vändpunkt för pjäsen, är den där kungen utstött av döttrarna en stormig natt irrar ute på en ödslig hed, åtföljd endast av narren. Kent söker upp honom också där. De finner skydd i en hydda. Inför verklighetens skoningslöshet inser kungen vad han aldrig förstått som härskare:
Ni nakna stackare, var än ni går
i denna storm som piskar er så grymt,
hur kan, med hjässan bar och svulten kropp
i paltor fulla utav hål och revor,
ni skydda er mot detta fasans väder?
Åh, alltför litet har jag tänkt på detta!
Svälj medicinen, högmod! Pröva själv
vad fattiga får tåla jämt och ständigt.
Ge dem en smula av ditt överflöd
och visa att det finns en rättvis himmel.
övers. Britt G. Hallqvist
Sanningen tränger fram - Cordelias "ingenting"
Pjäsen börjar alltså med lögn. Lögnerna får så snabba och förödande följder att de krossar sig själva tills sanningen tränger fram. De äldre systrarna som valde smickret, har levt i en atmosfär där sådant ger förtjänst (kanske enda sättet att överleva) och de fortsätter på den vägen, att "förbättra" verkligheten så att den tjänar dem. Från den banan finns snart ingen återvändo.
Cordelia går en annan väg. Det som börjar med en ung människas spontana avsky för falskhet och smicker slutar i sanningens klara ljus över den förvirrade kungen. Han förstår till sist att Cordelia verkligen älskar honom. Hon älskar sin far inte därför att han är perfekt utan för att han är hennes far, den som har gett henne livet, "ni har fostrat och älskat mig, och jag är skyldig tack. Jag lyder, älskar, ärar er min far."
Men för att komma dit måste kungens högmod krossas och det börjar alltså redan med Cordelias vägran att låtsas. Hennes svar hotar illusionen av att allt är bra och kungen den bästa. Därför måste hon bort. Cordelias "ingenting" är så avgörande och mäktigt, så skräckfyllt och livsnödvändigt att jag undrar om nånting så stort har skrivits nånstans utanför Bibeln. Hon våndas inför att säga det: "Vad ska Cordelia göra?" undrar hon för sig själv när hon hör sina äldre systrars vackra och smickrande men så tomma ord. Ändå vet hon "min kärlek har större lödighet än mina ord." Älska, tiga är vad hon måste. Det leder henne till döden (och i det liknar hon Kristus, har någon påpekat). Cordelias "ingenting" ljuder genom pjäsens många vindlande svängar tills hon ligger död vid den gamle kungens fötter. Han vill inte tro att hon är död, hon som han äntligen förstått att älskat honom på riktigt. Han söker ett livstecken, han tycker att hon andas. Men nej! Det är innerligt, det är djupt rörande: "Nej, inget liv! En hund, en häst, en råtta kan få leva, och du får inte andas? Aldrig mera! Aldrig, aldrig, aldrig ..."
Slutet är tragiskt, ja - men det är gott.
Bilden är från en för mig okänd uppsättning av Kung Lear. Den blinde Gloucester och den galne kung Lear träffas i Dover. Slutet närmar sig. Ur The world of Shakespeare, 1997
Det jobbiga med Shakespeare
En fantastisk pjäs alltså, som jag inte berättat mer än en bråkdel av. Men det finns ändå sådant i denna och andra pjäser av Shakespeare som jag har svårt med och det måste i rättvisans namn också sägas. Det jobbiga med hans texter är att de är så fulla av anspelningar på sådant som vi inte känner till. Tidens politiska och andra händelser speglas i hans poetiska bilder och allusioner. Det kan vara irriterande att läsa långa haranger där man inte förstår just nånting. Britt G. Hallqvist översättning gör läsningen ändå mycket lättare än den gamla översättningen från 1800-talet. I många utgåvor finns förklaringar. När jag läste Shakespeare i min ungdom slog jag upp varenda en, men förstod inte så mycket mer för det. Nu har jag lyssnat till en engelsk teaterproduktion med insprängda förklaringar. Trodde det skulle vara irriterande med ständiga avbrott, men det var jätteintressant.
Däremot är jag fortfarande lika trött på de ofta återkommande snuskiga anspelningarna. Kanske hörde det till på den tiden. Kanske gör det så också idag, men snusk är snusk, tröttsamt och förnedrande. Allt är inte bra med Shakespeare.
Kommentarer
Skicka en kommentar